Jag tror jag helt enkelt gått och blivit kär. Och det var nog ganska längesen jag var riktigt riktigt kär i någon. Och nu vet jag att det här är en stor skillnad och förändring för mig, men jag måste våga. För jag tycker om, saknar och längtar efter någon så mycket så det faktiskt gör lite ont.
Jag måste ta en chans här i livet och testa, även om detta kan sluta riktigt riktigt illa. MEN men.. jag borde egentligen vara så himla lycklig över att jag får krypa ner under täcket tillsammans med dig, få bli omhållen av dig och faktiskt få vara med dig, och det är jag. Tro mig, men just nu är jag bara väldigt rädd. Att inte räcka till helt enkelt. Att någon annan kommer ta min plats snart, och jag måste sluta oroa mig.. Du är fantastisk, nästan lite för bra för att vara sann.. aa, jag är nog kär i dig. Riktigt kär i dig.

Det är såhär jag vill att det ska vara. Du och jag. Skratta tills jag börjar gråta, vakna upp bredvid dig och få en massa pussar. Skratta åt allt roligt folk som är i vår närhet, åt våra dåliga skämt, speciellt mina. Eller träna våra (dina) oviga ben, minnas allt roligt vi gjort och planera allt vi ska göra och tänka, det här ska hålla! För varje gång jag ser dig, blir jag bara mer och mer lycklig