ÄCKLIGA SKOLHELVETE
När jag är glad har jag alltid vänner som vill lyssna på vad som glädjer mig. Och lika så när jag är ledsen, när någonting inte går som jag vill eller när någonting trycker ner mig så har jag vänner som står där med en hjälpande hand, en kram och vänliga ord som får mig att bli lite lättare, som får mig att le.
TACK, TUSEN TACK mina fina vänner för det stöd jag får, dom kramar jag får och det samtal jag får när jag är ledsen. Ni är fantastiska! Jag älskar er.
Idag är jag ledsen, eller jag har varit ledsen hela lovet. Fast inte skrivit ut det och inte visat det för någon vän, bara för min mamma. Men nu kände jag att det behövdes, jag behövde bli lite lättare och jag behövde få le lite.
Jag är jätte skoltrött. Jag har gråtit ungefär varje dag det här lovet för jag inte vill tillbaka till skolan.
Det har ABSOLUT INTE med min klass att göra, för jag är kär i min klass, ungefär. Jag har en fantastisk klass och jag är alltid glad i deras närhet. Men det är allt plugg, all stress jag får runt om mig och värken jag får i kroppen som gör så att jag verkligen inte orkar mer.
Enda sen jag var en liten plutt så har jag alltid sagt "Mm, jag vet redan vad jag ska bli mamma, jag ska bli dagisfröken och jobba på dagis. Det är min dröm, det är vad jag ska bli" och nu ska vi få praktik i flera flera veckor, och gissa vem som är otaggad? JAG. Varför är jag det? Jag som alltid velat det här, jag som alltid varit så positiv och glad, nu är det bara borta.
Jag måste tänka igenom det här, för jag kan inte gå i ungefär 2 år till och vara såhär negativ och otaggad. Jag kan inte hoppa av skolan, för jag kommer inte kunna leva upp till mina drömmar då. Efter studenten så har jag och min käre vän feta planer och jag kan inte hoppa av skolan nu. Såååå... jag måste ta tag i detta och jag måste göra det nu. För annars kommer det aldrig ske.
Men det är okej att gråta och vara less på livet, less på skol livet. Egentligen har jag andra saker att må dåligt över, te.x min värk i min kropp som är så oerhört stark just nu. Men ändå är det bara skolan jag mår dåligt över, typ. Jag måste släppa det nu. Jag är sexton år, och såhär hårt är livet. Jag måste gå ut skolan för att sen kunna leva det liv jag vill. Hard life... But I'm gonna be fine, just fine.
Puzz på er