Allting har förändrats, men du finns kvar
Det var som en käftsmäll. En sån som kommer plötsligt men svider ett bra tag efteråt. Trodde aldrig jag skulle få höra den meningen och att den skulle vara sann. Trodde aldrig jag skulle gråta så mycket som jag gjorde. Jag har försökt hittat något att säga som kan ändra allting, som kan få dig att stanna. Stanna närmare mig, men det går inte.
Låg och stirrade på dig hela natten och försökte sova, men allt som snurrade i huvudet var 'Sista gången, sista gången, sista gången' tårarna bara rann. Hur ska jag klara mig utan dig? Det svider så himla mycket i hjärtat.
Jag kommer sakna allting. Kommer sakna dom där otroligt mysiga dagarna vi haft tillsammans, alla roliga stunder vi haft tillsammans, allt galet du gör varenda dag, kommer sakna att stå och platta håret och fixa mig bredvid dig i badrummet, kommer sakna att ha någon bredvid mig i sängen som tar upp ALL plats, kommer sakna att sitta bredvid dig på pendeln eller bussen och kolla på alla fula människor, jag kommer sakna att ligga kvar i din säng hur länge som helst medans du duschar och sjunger på alla AIK låtar du kan, kommer sakna dina underbara pussar, dina kramar, sättet du är på, kan inte sluta gråta, vill inte sluta gråta.. vill inte. Vill bara vara med dig, vill att du håller om mig sådär hårt igen och berättar för mig att allting kommer lösa sig. Hur ska allt kunna lösa sig? Du är där, jag är här. DET GÖR SÅ HIMLA ONT ALLTING. Jag bara önska jag kunde göra någonting annat än att gråta.
Men jag är så oerhört tacksam, för allting. För alla fina stunder vi haft tillsammans och jag vet att om det här är äkta, så är det inte sista gången. Du är det finaste, absolut finaste jag vet.