Fick precis en fråga om vad som hände när jag hade ont i kroppen och det smakade blod och så i min mun tidigare idag.

Svar: Dethär är en blogg, och jag har läsare. Jag tycker verkligen inte om att sitta och läsa andras bloggar där dom tjatar om samma saker om och om igen eller är allmänt emo jämt (som jag var för några månader sen) och jag antar att ni inte heller tycker om det. Så därför undviker jag att skriva ut om mina problem om min kropp och sånt där. Men ni som följt min blogg länge vet ju om mina sjukhus vistelser och allt sånt där. Det är såhär, MIN KROPP mår jätte jätte dåligt. Jag har på riktigt så ont i hela kroppen, nacke, axlar, rygg, ryggraden osv så jag gråter mig oftast till sömns och vaknar av att jag har super ont. MEN JAG ÄR SÅ LESS på att alltid tjata om det, att jag har ont i huvudet och ont i kroppen. Om jag ska vara ärlig så känner jag inte ens av det nu för tiden, eller oftast inte. För jag är så van! Är inte det hemskt? att man ska behöva vara så van att ha smärta i kroppen? För några månader sen var det mycket mycket mycket värre, jag orkade inte ens leva mer då. PÅ riktigt alltså. Jag tycker det är jobbigt när folk säger att dom förstår mig. För jag ska vara helt ärlig, typ 1 procent vet hur ont jag har på riktigt och vad jag egentligen går igenom. Man tänker ofta "men lite ont i kroppen och huvudet är ingenting" men så säger man inte jämt. När jag var på sjukhuset grät jag sönder mig och skrek att jag hellre ligger och spyr och har ont i magen istället (jag hatar att spy) då är det illa. Och varför det smakade blod i min mun, ja.. you tell me. Jag har ingen aning, och ingen annan heller. Jag får jätte konstiga symtom ibland, hähä. Nu blev det jäkligt långt här. Men detta ska ni aldrig mer få höra, eller iallafall inte på ett taag! Kraam